Många gånger.

Hej. Det har varit jul och "jul är kul" som John och Ossi och Markus säger. Eller sjunger. Jag älskar dom, så himla mycket.

Jag har fått en LP-spelare. Den är fin, och behövlig. Jag har fått en Björn av Karin, och massa andra jättejättejätte fina saker. Bästa julen. Lisa lär mig andas. Jag älskar Lisa.

Snart är mitt mest lyckade år slut. 2008. Jag har haft väldigt kul den här sommaren iallafall. Fest. Ival. Fest i en val. Festival. Jag har ångest men jag älskar Laakso.

Nu ska jag fortsätta lyssna på Johnossi och Markus Krunegård från morgonpasset i p3. Det är så fint. Så jätte väldigt fint.

je veux te voir

I torsdags var den viktigaste dagen på året. Årsdag var det. Moa och Moa. Två år. Finast. Ja.
http://www.youtube.com/watch?v=FsrN3qxX2Yw&NR=1

Welcome Home, Luc Robitaille.

Vad gör jag här? Tror det kommer funka som ett avskrivnings-ställe, av någon anledning började folk läsa min vanliga blogg och nu känner jag mig begränsad. Av rätt töntiga skäl, ni vet när jag väl fått er vill jag behålla er. Och därmed bespara er från min skit. Jag vet att jag lätt kan verka som en attentionwhore när jag drunknar i självhat. Sen vet jag inte varför jag skriver här istället för i en topsecret dagbok, men ifall någon någongång vill veta vad jag tänker på på riktigt, kan den personen få gå in här. Det är inget jag förbjuder, men jag lämnar det på egen risk. För det här är ingen bekräftelse-blogg, det är bara ett ställe där mina stalkers kan få reda på mina misstag, mina succéer och mina blåsiga tankar. Är det här bra för någon? Kanske.

Men ja, vad vet jag? Jag är bara ett insnöat beatles-fan, som inte tänker på något annat än min tidsresa tillbaks till 60-talet. En Bob Dylan-konsert när han var som bäst. Johnny Cash och June Carter på samma scen, samma show. Rock'n'rollen.

Whatsoever. Ingenting spelar väl någon roll egentligen.