Jag var säkert äldre än de flesta som blivit kyssta och jag minns att jag tyckte det var rätt äckligt. Vi dansade och jag tänkte inte så mycket, han var snygg och frågade ifall han fick kyssa mig och jag sa okej. Det blev som det blev helt enkelt, och jag hatar att ångra mig så jag tänker inte göra det. Han var ju snygg. Och irländsk. Dessutom var jag helt nykter så det finns ingen risk att jag bara inbillade mig hans charm, och även ifall jag rymde lite ifrån honom när vi gick hem så var det trevligt att bli uppvaktad. Den första kyssen behöver ju inte vara den bästa, det skulle bara vara sorgligt. Och det kunde säkerligen ha varit värre än vad det blev.
Det jag mest jämrar mig över är att jag några dagar innan faktiskt hade chansen att få bli kysst för första gången av en snubbe jag verkligen beundrar. Och det hade ju varit mer än att bara vara snygg. Men det gick inte som jag ville för jag är feg och bär på ett alldelses för dåligt självförtroende. Kul att det jämt ska komma och förstöra.
Men hallå. Jag fick iallafall chansen, det är det definitivt inte alla som fått. Jag får väl försöka tänka så.
fredag 18 februari 2011
söndag 13 februari 2011
Day 15 – Your dreams
De drömmar jag tänker på förjämnan är oftast de drömmar som omöjligen kan slå in. En av mina högsta önskningar är att jag bodde i Aidensfield och Heartbeat var verklighet. Phil och jag skulle bli löjligt kära i varandra och det skulle inte sluta tragiskt som det gjort för Mike. Stackars Mike.
En annan dröm är att få födas pånytt 1942 i Liverpool, London eller någonstans i Nordamerika där jag skulle träffa Bob Dylan, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash, Greta Garbo (hon flyttade ju dit), Neil Young och så vidare. I Liverpool skulle jag självklart bli Paul McCartneys flickvän, om jag växte upp i London skulle jag haft Keith Moon, Pete Townshend eller Keith Richards.
Sen i början på 2000-talet skulle jag sett The Libertines och The White Stripes när de var som bäst. När de var som de skulle vara. Äkta.
Någon gång måste jag tyvärr inse att detta inte går att ordna i detta liv. Om jag (lite halvt mot min tro) omföds så kanske det blir så, men jag får lära mig att nöja mig med det jag har i det här livet.
Och drömma. Drömmar om framtiden som faktiskt kan slå in. Ska slå in. Jag ska bli författare, en framgångsrik och uppskattad sådan. Som Joyce Carol Oates till exempel. Jag ska inte bli framgångsrik och förmögen för att leva ett flott liv, utan för att jag ska ha råd med att resa och bo utomlands. Jag ska skriva mina böcker i olika, inspirerande städer. Kanske bor jag i Paris ett par år och skriver en roman, sen åker jag hem och marknadsför den och bor hemma ett tag innan jag åker till annan destination. New York kanske. Eller Dublin, Berlin, Rom, Sydney, New Delhi, Kapstaden, Aten, Moskva, Olso, Vancouver, Havanna, Barcelona, Köpenhamn. En bok vill jag skriva på Antarktis.
Trots mitt resande vill jag ha ett fast förhållande med en helt underbar människa. Just nu känner jag för en man, liknande Niels Schneider eller Xavier Dolan, men det kan ändras och sålänge det är ömsesidig kärlek så är det ju perfekt.
Jag drömmer om att vara lycklig, oberoende och självsäker. Jag drömmer om att ha självdistans, matglädje, motivation och en vältränad kropp.
En annan dröm jag har, som jag har lite svårt att sikta mot men ändå inte gett upp. För tekniskt sett så är det inte omöjligt, bara nästintill. Det är iallafall att vinna OS-guld i längdskidor. Att bli omtalad i vinterstudion av Per Elofsson, Stig Strand, Marcus Hellner, Johan Olsson och Björn Ferry. Att få skaka hand med Ingemar Stenmark. Wow.
“It’s the possibility of having a dream come true that makes life interesting.” — Paulo Coelho
En annan dröm är att få födas pånytt 1942 i Liverpool, London eller någonstans i Nordamerika där jag skulle träffa Bob Dylan, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash, Greta Garbo (hon flyttade ju dit), Neil Young och så vidare. I Liverpool skulle jag självklart bli Paul McCartneys flickvän, om jag växte upp i London skulle jag haft Keith Moon, Pete Townshend eller Keith Richards.
Sen i början på 2000-talet skulle jag sett The Libertines och The White Stripes när de var som bäst. När de var som de skulle vara. Äkta.
Någon gång måste jag tyvärr inse att detta inte går att ordna i detta liv. Om jag (lite halvt mot min tro) omföds så kanske det blir så, men jag får lära mig att nöja mig med det jag har i det här livet.
Och drömma. Drömmar om framtiden som faktiskt kan slå in. Ska slå in. Jag ska bli författare, en framgångsrik och uppskattad sådan. Som Joyce Carol Oates till exempel. Jag ska inte bli framgångsrik och förmögen för att leva ett flott liv, utan för att jag ska ha råd med att resa och bo utomlands. Jag ska skriva mina böcker i olika, inspirerande städer. Kanske bor jag i Paris ett par år och skriver en roman, sen åker jag hem och marknadsför den och bor hemma ett tag innan jag åker till annan destination. New York kanske. Eller Dublin, Berlin, Rom, Sydney, New Delhi, Kapstaden, Aten, Moskva, Olso, Vancouver, Havanna, Barcelona, Köpenhamn. En bok vill jag skriva på Antarktis.
Trots mitt resande vill jag ha ett fast förhållande med en helt underbar människa. Just nu känner jag för en man, liknande Niels Schneider eller Xavier Dolan, men det kan ändras och sålänge det är ömsesidig kärlek så är det ju perfekt.
Jag drömmer om att vara lycklig, oberoende och självsäker. Jag drömmer om att ha självdistans, matglädje, motivation och en vältränad kropp.
En annan dröm jag har, som jag har lite svårt att sikta mot men ändå inte gett upp. För tekniskt sett så är det inte omöjligt, bara nästintill. Det är iallafall att vinna OS-guld i längdskidor. Att bli omtalad i vinterstudion av Per Elofsson, Stig Strand, Marcus Hellner, Johan Olsson och Björn Ferry. Att få skaka hand med Ingemar Stenmark. Wow.
“It’s the possibility of having a dream come true that makes life interesting.” — Paulo Coelho
tisdag 8 februari 2011
Day 14 – What you wore today
Billiga jeans från Gina Tricot, min gråsvarta Weekday-tshirt, Smiths-tröjan jag köpte på Irland, ett par svarta tights under jeansen som fyller långkalsong-fuktionen och så Top Shop-kappan, Fridas halsduk Irlandvantarna och Dr. Martens. Det var det helt enkelt, eller underkläder har jag ju också men tycker sådant är onödigt att gå in på. Egentligen tycker jag hela den här vadhardupådig-grejen är onödig att gå in på, men nu måste jag ju svara på alla punkter. Ärligt dessutom.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)