Day 20 – This month

Det är den 16:de juni men jag tänker berätta om maj.

Första maj självklart en väldigt röd dag så jag demonstrerade, lyssnade på så vackra tal att jag började gråta och avslutade på Maestro med Lisa och Emil. Sen fortsatte månaden nästan lika fint hela tiden.

Veckan därpå intensivtränade vi Queen Alice. Långa, underbara dagar med teater och världens bästa människor. Föreställningarna gick dessutom jättebra så den veckan kan ha varit en av de bästa jag upplevt. Så efter det var jag aningens tom och lite ledsen, men solen och värmen kom till Örebro och vi flyttade in på teatern med musikalen, så plåster på såren fick jag då definitivt.

För nu blev det ännu mer intensivt och den här gången var jag inte skådespelare utan musiker. Fixade upp scenografin, övade, övade, övade, fick en replik, övade, satt och hade det fint i fikarummet och så övade vi ännu mer. Jäklar vad vi övade. I två veckor innan det blev genrep och föreställningsvecka. Dock var dessa tre veckor mina absolut bästa veckor på Karro, så jag var lycklig.

Genrepet gick dåligt men det löste sig och premiären var helt fantastisk. Dock var torsdagsföreställningen den absolut mest fantastiska och underbara och otroliga. Förstår inte varför det blev så egentligen, men alla kände likadant. Nästan magiskt.

På fredagen hade vi fått ledigt för att de som skulle på bal skulle på bal. Jag, Sara, Anna och Frida gick förbi våra vackra vänner, pratade med dem en stund och gick senare vidare till Wongs och åt middag. Fortsatte till Stallyktan och avslutade på Satin. Sååå trevlig kväll och det hade hunnit blivit ljust när jag kom hem.

Lördagsföreställningen gick också bra. Mamma, pappa, Malin, Carro, Ida, Rebecca, Cecilia, Mia, Hanna, Lisa, Amanda, Mats, Nilla, Marita och Gert var där för att se mig. Det kändes så fint att alla var där för min skull. Så vi gick ut och åt efteråt och hade det trevligt. Jag hade dock en krypande ångest någonstans i mig för jag visste att den sista föreställningen väntade och jag ville inte att det skulle ta slut.

Men det blev söndag och vi hade våran sista föreställning. Jag tror det var lite av den där ångesten som utlöste någonslags yrsel i mig för jag var helt borta. Därför blev jag jättenervös inför Night In Tunisia då jag både hade en replik och den där förbaskade synt-grejen som tog en evighet att lära sig. Men jag fixade det och tack vare det försvann den där mystiska, mörka känslan.

Men så tog den dagen också tyvärr slut. Musikalen var över. Och trots att det nästan gick bäst på Night In Tunisa den föreställningen så var den långt ifrån roligast. Tror det berodde på att jag visste hur ledsen jag skulle bli och kunde inte tänka bort det. Ledsen för att det var finito med världens bästa synt-gäng, kortspelen, Snake, glassen i fikarummet, Elviras mördarmassage, det äckliga fetsminket och alla roliga rutiner man hade skaffat sig.

Och ledsen blev jag. Är fortfarande.

Veckan efter var konstig, nästan inga skoldagar alls. Bara lite naturkunskap som fixade ett G till mig, lämnade igen böckerna, träffade Lars och så afterschool+fyllebrännboll. Den var rolig, precis som förra året. Trots att vi var kanske bara fem från ES3C som kämpade så var det roligt. Jag blev tacklad och fälld och neeeej ingen fara det gjorde inte ont alls. Kunde knappt gå dagen efter, eller dagen efter det, men visst hör det till alltid. Blåmärken och skrapsår.

Och öl. Och äta chips, leka i lekpark, kissa utomhus och åka sista tåget hem till Kumla.

Fast där övergick vi ju faktiskt till juni. Så jag ska sluta nu. Det har varit den mest händelserika och fantastiska månaden i mitt liv. Så många människor man kommit nära och lärt sig älska, så mycket teater och musik, så mycket liv helt enkelt. Så himla mycket liv. Jag kommer sakna den.

Den mest levande månaden någonsin.