Day 23 – Something that makes you feel better

Att andas, promenera, lyssna på Jackie Wilson eller Simon & Garfunkel och duscha. Rent konkret.

Day 22 – Something that upsets you

Rasism, egoism, högern, kvinnoförtryck, alla förtryck överhuvudtaget, ideal, normer, samhällets påverkan och människor som inte bryr sig.

Jag hatar diskriminering, och blir så fruktansvärt förbannad när en människa kan vara så grym, så elak och blind, som Jimmie Åkesson. Och Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund och alla de som försvarar dem. Det är äckligt, jag tycker verkligen att det är vidrigt hur människor faktiskt tror att det är rätt att ta från de fattiga och ge till de rika.

Och kvinnor måste raka benen och det är barnsligt att vara gullig och konstigt att inte bry sig om vad man väger. (Ett exempel på barnsligt-grejen: Jag har hört att Gina kritiserats för sin medverkan i Musikhjälpen, folk tyckte tydligen att hon var barnslig. Samtidigt som de tyckte att Jason och Kodjo var jättegulliga och det leder oss in på frågan: Hade Gina varit barnslig om hon varit man? Hade Jason och Kodjo fortfarande varit jättegulliga, och inte alls barnsliga, ifall de varit unga kvinnor, som Gina? Don't think so.)

Det är viktigt att komma ut som homosexuell har jag hört. Varför det är orelevant att komma ut som heterosexuell förstår jag då inte. Om det nu är så vanligt som alla säger, varför måste man då komma ut som det enda men inte det andra? Sådant gör mig upprörd. Att vi låtsas som att det är no big deal, men som Daniel Pernikliski skrev i sin krönika (läs gärna: http://mobil.aftonbladet.se/a/www/14112002) att så länge vi bryr oss så gör vi ju det till en big deal.

Skillnaden på kvinnor och män är orelevant och det är obehagligt hur människor kan på allvar diskutera på vilka sätt vi skiljer oss, så att fördomarna växer och människor som inte är som de "borde" måste kämpa för något de egentligen inte alls skulle behöva. Varför inte bara ta alla de undersökningar och tester och KÖRA UPP DEM I NÅGONS JÄVLA RÖV? Så slipper människor behöva försvara sig för sina "manliga/kvinnliga beteenden". Jag förstår bara inte varför könet är intressantare än människan.

Samhället, helt enkelt, upsets me. Kapitalism och fördomar och sånt.

Day 21 – Another moment

Ett favoritminne från Karro. Precis efter sportlovet när vi skulle börja med allt som hade med musikalen att göra och just den här fredagen (tror jag att det var) så skulle vi repa A Night in Tunisia. För typ andra gången.

Jag, Elvira, Sofie och Frida skulle öva tillsammans med synt+sång+flöjt. Jag spelade en synt-grej, Elvira en annan, Frida sjöng och Sofie spelade flöjt och sjöng. Eftersom vi inte hade repat den låten så mycket tidigare så var allt väldigt svårt, men vi hjälptes åt och försökte lösa alla problem vi hade. Vilket var rätt många för låten var VÄLDIGT SVÅR.

Det hela ledde till att vi skämtade rätt mycket, för att litegrann väga upp det jobbigt svåra. Och vi vägde upp och förbi allt det där som kändes problematiskt och skrattade istället. Massivt. Åt våra skämt. Åt allt som hände. Åt hela situationen. Vi lärde oss ungefär ingenting men det var en av de roligaste stunderna jag upplevt och det har fanemig gett mig mer livskvalitet än tonerna till A Night in Tunisia. Som jag för övrigt lärde mig efter ett tag, så allt löste ju sig till slut. Inte utan motgångar, men visst behövs det motgångar för att det ens ska kunna lösa sig?

Vi skrattade alltså hysteriskt i två timmar åt allt och ingenting. Helt fantastiskt, så att säga.

Day 20 – This month

Det är den 16:de juni men jag tänker berätta om maj.

Första maj självklart en väldigt röd dag så jag demonstrerade, lyssnade på så vackra tal att jag började gråta och avslutade på Maestro med Lisa och Emil. Sen fortsatte månaden nästan lika fint hela tiden.

Veckan därpå intensivtränade vi Queen Alice. Långa, underbara dagar med teater och världens bästa människor. Föreställningarna gick dessutom jättebra så den veckan kan ha varit en av de bästa jag upplevt. Så efter det var jag aningens tom och lite ledsen, men solen och värmen kom till Örebro och vi flyttade in på teatern med musikalen, så plåster på såren fick jag då definitivt.

För nu blev det ännu mer intensivt och den här gången var jag inte skådespelare utan musiker. Fixade upp scenografin, övade, övade, övade, fick en replik, övade, satt och hade det fint i fikarummet och så övade vi ännu mer. Jäklar vad vi övade. I två veckor innan det blev genrep och föreställningsvecka. Dock var dessa tre veckor mina absolut bästa veckor på Karro, så jag var lycklig.

Genrepet gick dåligt men det löste sig och premiären var helt fantastisk. Dock var torsdagsföreställningen den absolut mest fantastiska och underbara och otroliga. Förstår inte varför det blev så egentligen, men alla kände likadant. Nästan magiskt.

På fredagen hade vi fått ledigt för att de som skulle på bal skulle på bal. Jag, Sara, Anna och Frida gick förbi våra vackra vänner, pratade med dem en stund och gick senare vidare till Wongs och åt middag. Fortsatte till Stallyktan och avslutade på Satin. Sååå trevlig kväll och det hade hunnit blivit ljust när jag kom hem.

Lördagsföreställningen gick också bra. Mamma, pappa, Malin, Carro, Ida, Rebecca, Cecilia, Mia, Hanna, Lisa, Amanda, Mats, Nilla, Marita och Gert var där för att se mig. Det kändes så fint att alla var där för min skull. Så vi gick ut och åt efteråt och hade det trevligt. Jag hade dock en krypande ångest någonstans i mig för jag visste att den sista föreställningen väntade och jag ville inte att det skulle ta slut.

Men det blev söndag och vi hade våran sista föreställning. Jag tror det var lite av den där ångesten som utlöste någonslags yrsel i mig för jag var helt borta. Därför blev jag jättenervös inför Night In Tunisia då jag både hade en replik och den där förbaskade synt-grejen som tog en evighet att lära sig. Men jag fixade det och tack vare det försvann den där mystiska, mörka känslan.

Men så tog den dagen också tyvärr slut. Musikalen var över. Och trots att det nästan gick bäst på Night In Tunisa den föreställningen så var den långt ifrån roligast. Tror det berodde på att jag visste hur ledsen jag skulle bli och kunde inte tänka bort det. Ledsen för att det var finito med världens bästa synt-gäng, kortspelen, Snake, glassen i fikarummet, Elviras mördarmassage, det äckliga fetsminket och alla roliga rutiner man hade skaffat sig.

Och ledsen blev jag. Är fortfarande.

Veckan efter var konstig, nästan inga skoldagar alls. Bara lite naturkunskap som fixade ett G till mig, lämnade igen böckerna, träffade Lars och så afterschool+fyllebrännboll. Den var rolig, precis som förra året. Trots att vi var kanske bara fem från ES3C som kämpade så var det roligt. Jag blev tacklad och fälld och neeeej ingen fara det gjorde inte ont alls. Kunde knappt gå dagen efter, eller dagen efter det, men visst hör det till alltid. Blåmärken och skrapsår.

Och öl. Och äta chips, leka i lekpark, kissa utomhus och åka sista tåget hem till Kumla.

Fast där övergick vi ju faktiskt till juni. Så jag ska sluta nu. Det har varit den mest händelserika och fantastiska månaden i mitt liv. Så många människor man kommit nära och lärt sig älska, så mycket teater och musik, så mycket liv helt enkelt. Så himla mycket liv. Jag kommer sakna den.

Den mest levande månaden någonsin.

Day 19 – Something you regret

Jag ångrar att jag inte åkte till Leeds förra sommaren för att se The Libertines. Jag hade allt, men tog fel beslut. Men det är tragiskt att ångra sig, så jag försöker intala mig själv att det inte är något jag borde ångra. Det är ingen idé att se The Libertines 2010. De är inte The Libertines 2010. The Libertines finns inte, de fanns under en period och gjorde något helt fantastiskt, men de finns inte längre.

Så jag tänker välja något annat jag ångrar (tro mig, jag har ett enormt arkiv). Jag antar att den där våren är något jag alltid kommer jämra mig över. Alltid kommer ångra. Allt jag sa som blev fel, allt jag gjorde som blev fel, och mest av allt: allt jag inte gjorde som blev så mycket fel det kunde bli. Fan för mig och det fina livet jag kunde haft idag. Fan för dig för att du alltid kommer vara en ädelsten som skaver i min sko. Skaver på mitt liv. Din vackerhet skaver.

Day 18 – Your favorite birthday

Det är så svårt att minnas, jag skulle vilja ha en snabbgenomgång.

Dagen då jag fyllde 17, 2009, så såg jag Muse på Hovet. Det var fantastiskt. Förra året firade jag min 18-årsdag i Köpenhamn. Den helgen var underbar. Året innan det kom flera av mina fina klasskompisar hem till mig och vi hade fiskdamm och åt tårta, det var jättetrevligt. Det året fick jag nog min bästa present också. London. Min första resa till London. När jag fyllde 15, år 2007 så ringde Anna till mig på morgonen och sjöng. Det kanske låter oväsentligt men det är sådana små saker som gör henne till en av mina bästa vänner. Sara gav mig ett jättefint kort och det är också en sådan där grej som gör mig alldelses rörd. Jag fick en elbas det året också. Det blev jag ofattbart glad över.

Det är ju de födelsedagarna jag minns. Eller jag har svaga minnen från en annan gång, det måste ha varit 2005 eller någon gång där omkring. Irma, Ida och jag tror även Jennifer var hemma hos mig och vi tittade på Hannibal som jag hade fått av Ida. Det var på den tiden jag var för ung för sådana filmen men klarade av att titta på dem. Idag är det tvärtom. Iallafall så stängde vi av den efter någon timme för vi tyckte den var tråkig, och så såg vi Gothika istället. Jättebra film. Jättebra födelsedag.

Day 17 – Your favorite memory

När jag inser att jag har svårt att bestämma mig för vilket ögonblick jag ska berätta om så förstår jag också hur fint mitt liv faktiskt har varit genom åren. Långt ifrån perfekt och så, men jag har fler än ett favoritminne, och det är ju något väldigt bra att komma på. Bli påmind över att man varit lycklig vid flertaliga tillfällen. Att man inte har varit med om en tsunami. (Rätt orelevant, men kan inte låta bli att vara tacksam över att jag inte befinner mig i Japan i dessa tider. Egentligen är det rätt orättvist, för de som är där har säkert fått stå ut med mer än vad jag någonsin kommer få uppleva, så med empati och beklagande för japanerna är jag riktigt tacksam.)

Nå. Det finns så många musik-relaterade favoritögonblick. Ett av dem är när jag såg Pete Doherty komma ut från en dörr precis bredvid mig, jag tog tag i honom, sa att jag älskade honom och fick en kram. Han luktade svett, alkohol, cigaretter och helt underbart.

Fast nej, jag vill skriva om något annat. Kanske när jag och Lisa lyfte från Skavsta, på väg bortåt, mot okända upplevelser, frihet och Irland. Eller så skriver jag om när pappa gick med på att åka till England för att se Fool for Love med mig.

Fast nu när jag tänker efter en stund, så finns det ett par ögonblick som verkligen etsat sig fast i mig, och de är kanske inte mer värdefulla än de andra jag nämnt, men det rördes om så mycket i mig känslomässigt när det skedde. Det ena var när jag konfirmerades. Och det andra var också en andlig upplevelse, inte andlig som att jag fick kontakt med något ovan ifrån, utan mer andligt som i Guds närvaro i mig.

Och det låter så cheesy, men när jag tänker tillbaka så var det en sån ren och skär känsla och jag fylls av lycka varje gång jag tänker tillbaka på det. När jag var utanför Stockholm, Tumba kanske, på ett nyårsläger med kyrkan. Det var massvis av människor där, från olika delar av landet och jag vet inte vilken kväll det var, men efter en predikan en kväll så bildade ledarna en tunnel. De stod mitt emot varandra med armarna uppsträckta mot varandras och därigenom fick vi inbjudan att vandra. Lovsångsbandet spelade, människor stod i publiken, endel började gå mot tunneln, gick igenom. Jag tvekade. Jag tvekar alltid innan jag vågar be om förbön och jag tvekade nu, innan jag vände mig åt sidan, steg ut ur publiken och gick mot tunneln. Jag minns inte om Jenny gick före mig eller efter, men hon passerade också. Jag gick emellan människorna som sträckte ut sina armar mot mig, jag gick igenom tunneln, blundandes hela tiden, och det kändes som jag gick igenom ett paradis. Som om jag andades orörd luft och gick på ängamark, och så hörde jag mitt namn. Jag minns inte exakt vad som sas, men något av tacksamhet tror jag att det var. Någon rörde vid mig och tackade Herren för min existens. Jag grät. Hela den kvällen var så magnifik.

Day 16 – Your first kiss

Jag var säkert äldre än de flesta som blivit kyssta och jag minns att jag tyckte det var rätt äckligt. Vi dansade och jag tänkte inte så mycket, han var snygg och frågade ifall han fick kyssa mig och jag sa okej. Det blev som det blev helt enkelt, och jag hatar att ångra mig så jag tänker inte göra det. Han var ju snygg. Och irländsk. Dessutom var jag helt nykter så det finns ingen risk att jag bara inbillade mig hans charm, och även ifall jag rymde lite ifrån honom när vi gick hem så var det trevligt att bli uppvaktad. Den första kyssen behöver ju inte vara den bästa, det skulle bara vara sorgligt. Och det kunde säkerligen ha varit värre än vad det blev.

Det jag mest jämrar mig över är att jag några dagar innan faktiskt hade chansen att få bli kysst för första gången av en snubbe jag verkligen beundrar. Och det hade ju varit mer än att bara vara snygg. Men det gick inte som jag ville för jag är feg och bär på ett alldelses för dåligt självförtroende. Kul att det jämt ska komma och förstöra.

Men hallå. Jag fick iallafall chansen, det är det definitivt inte alla som fått. Jag får väl försöka tänka så.

Day 15 – Your dreams

De drömmar jag tänker på förjämnan är oftast de drömmar som omöjligen kan slå in. En av mina högsta önskningar är att jag bodde i Aidensfield och Heartbeat var verklighet. Phil och jag skulle bli löjligt kära i varandra och det skulle inte sluta tragiskt som det gjort för Mike. Stackars Mike.

En annan dröm är att få födas pånytt 1942 i Liverpool, London eller någonstans i Nordamerika där jag skulle träffa Bob Dylan, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash, Greta Garbo (hon flyttade ju dit), Neil Young och så vidare. I Liverpool skulle jag självklart bli Paul McCartneys flickvän, om jag växte upp i London skulle jag haft Keith Moon, Pete Townshend eller Keith Richards.

Sen i början på 2000-talet skulle jag sett The Libertines och The White Stripes när de var som bäst. När de var som de skulle vara. Äkta.

Någon gång måste jag tyvärr inse att detta inte går att ordna i detta liv. Om jag (lite halvt mot min tro) omföds så kanske det blir så, men jag får lära mig att nöja mig med det jag har i det här livet.

Och drömma. Drömmar om framtiden som faktiskt kan slå in. Ska slå in. Jag ska bli författare, en framgångsrik och uppskattad sådan. Som Joyce Carol Oates till exempel. Jag ska inte bli framgångsrik och förmögen för att leva ett flott liv, utan för att jag ska ha råd med att resa och bo utomlands. Jag ska skriva mina böcker i olika, inspirerande städer. Kanske bor jag i Paris ett par år och skriver en roman, sen åker jag hem och marknadsför den och bor hemma ett tag innan jag åker till annan destination. New York kanske. Eller Dublin, Berlin, Rom, Sydney, New Delhi, Kapstaden, Aten, Moskva, Olso, Vancouver, Havanna, Barcelona, Köpenhamn. En bok vill jag skriva på Antarktis.

Trots mitt resande vill jag ha ett fast förhållande med en helt underbar människa. Just nu känner jag för en man, liknande Niels Schneider eller Xavier Dolan, men det kan ändras och sålänge det är ömsesidig kärlek så är det ju perfekt.

Jag drömmer om att vara lycklig, oberoende och självsäker. Jag drömmer om att ha självdistans, matglädje, motivation och en vältränad kropp.

En annan dröm jag har, som jag har lite svårt att sikta mot men ändå inte gett upp. För tekniskt sett så är det inte omöjligt, bara nästintill. Det är iallafall att vinna OS-guld i längdskidor. Att bli omtalad i vinterstudion av Per Elofsson, Stig Strand, Marcus Hellner, Johan Olsson och Björn Ferry. Att få skaka hand med Ingemar Stenmark. Wow.

“It’s the possibility of having a dream come true that makes life interesting.” — Paulo Coelho

Day 14 – What you wore today

Billiga jeans från Gina Tricot, min gråsvarta Weekday-tshirt, Smiths-tröjan jag köpte på Irland, ett par svarta tights under jeansen som fyller långkalsong-fuktionen och så Top Shop-kappan, Fridas halsduk Irlandvantarna och Dr. Martens. Det var det helt enkelt, eller underkläder har jag ju också men tycker sådant är onödigt att gå in på. Egentligen tycker jag hela den här vadhardupådig-grejen är onödig att gå in på, men nu måste jag ju svara på alla punkter. Ärligt dessutom.

Day 13 – This week

Jag har haft en bra vecka faktiskt, trots allting. I måndags hade jag historia och naturkunskap b och sen var min skoldag slut, så jag tog tåget hem efter en promenad över stan. Väl hemma tittade jag på naked chef som jag upptäckt går på tv8 på eftermiddagarna, precis när solen strålar in i vardagsrummet på ett sådant sätt som gör mig helt varm inombords. Jag älskar att spendera min tid framför Jamie Oliver med eftermiddagssol i ögonvrån.

I tisdags var jag jättenervös inför mini-operationen jag skulle göra hos tandläkaren. Ida var med mig som moraliskt stöd, vilket jag uppskattade otroligt. Allt gick jättebra, tog ungefär en timme och jag är väldigt stolt över att jag valde att gå igenom detta, men som sagt så gick allt jättebra. Kände inte varken när de skar i mig eller sydde ihop trots att jag var fullt vaken och medveten.

Resten av dagen spenderade jag med nyponsoppa och tv.

Dagen därpå, i onsdags, var jag hemma från skolan för min mun gjorde ont. Svullen var den också, kunde knappt prata och levde på nyponsoppa. Cecilia kom över på eftermiddagen och vi drack nyponsoppa respektive kaffe och pratade om allt livsviktigt. Senare på kvällen tog jag mig till dramat och vi läste igenom manuset för Queen Alice! Underbara, underbara drama.

I torsdags gick jag till skolan, även ifall jag fortfarande var svullen (och hungrig...). Gjorde svenska-prov, men hela dagen kändes ändå okej. Solen sken in i klassrummet under klassrådet och jag hade mammas gamla stickade tröja på mig. Allt kändes okej.

Senare på kvällen åkte jag och Sara in till Örebro igen för att se Love & Other Drugs på bio. För att Jake medverkar. Han var som väntat snygg och filmen var bra och sen gick vi förbi nattinnebandyn på karolinska innan vi tog bussen hem. Blev förbannade över att lamporna var tända och att den åkte gamla vägen, men skrattade bort allt med våran underbara humor.

I fredags var vi lediga (på grund utav nattinnebandyn, hehe generösa skola!) och jag och Sara tog oss till njoy och tränade i två timmar. Det var jätteskönt. Träffade lite otippat Cecilia där också! Sen drog vi hem och på kvällen körde Amanda in mig och henne till Örebro och födelsedagsfest hos Karin. Kändes nice att åka bil med Amanda. Festen var trevlig, Lisa och jag drack den irländska whiskeyn hon köpte i Dublin och jag spelade the knife innan Karin bytte till sin musik.

Åkte med Amanda hem igen när resten skulle ut. På lördagsmorgonen tog vi ett tidigt tåg till Borås där Amanda skulle gå på besök på en textilhögskola. Jag är en bra vän och följde med som sällskap och det var en utav de trevligaste dagarna på länge. Vi fick byta tåg i Herrljunga och därifrån åka igenom lite möjliga små platser för att sedan anlända Borås. Knalleland skrattade vi länge åt, haha!

På högskolan var vi på lite föreläsningar och en guidad tur. Intressant trots att jag inte är intresserad av att gå där. Vi åt lunch på Wayne's, min lassange var äcklig men Amandas toast var god. Strosade runt lite på Borås gator och torg tills vi tog tåget hem igen. På kvällen kom Sara hem till mig och vi satt i källaren framför en brasa och åt ostbågar och pratade om dagar som har gått och komma skall. Gamla krogkvällar och framtida Parisplaner.

Och så blev det söndag. Jag åkte hem till Cecilia och hon bjöd på kladdkaka och så såg vi bronsmatchen i handbolls-vm. Sverige förlorade med 23-24 mot Spanien och det blev vi lite buttra över, men tog sedan sällskap en bit hem till mig. Hon vek av för att åka på missionärsmöte och jag fortsatte gatan hem till mig. Solnedgången var otroligt vacker och vädret gjorde mig lycklig.

Senare åkte jag och Sara in till Örebro. Vi såg en underbar film på bio Roxy, skrattade hejdlöst åt Saras "vi kommer tillbaka!" (till biokassören), tog en promenad runt om i stan innan bussen gick hem. En fantastisk kväll. På bussen hem bestämde vi oss för att ta en day off imorgon, plugga hemma, äta grötfrukost och för min del: titta på inspelade avsnitt Heartbeat.

Somsagt, en bra vecka.

Day 12 – What’s in your bag

Fick tillbaka min väska av Lisa i torsdags. Den hade legat hos henne sedan Irland, och innan jag tömde den så låg där en till brun handväska från Spanien (mammas!) och lite irländska flyers. Och en karta över Dublin.

Den kartan väckte något i mig. Inga känslor eller så, bara lite minnen. Lite saknad. The Academy var inringat för han på vandrarhemmet skulle visa oss vart det låg. Kartan vi tog upp och fick utan förfrågan hjälp av alla möjliga underbara gentlemän. Vilken stad, vilka människor!

Men allt det där ligger inte kvar i min blommiga handväska. Saknaden förflyttades till mitt rumsgolv. I väskan ligger nu handsprit och ES3C's nya schema, det ligger en handkräm som luktar apelsinchoklad och näsdukar och en jätteliten mascara där i. Och en liten påse som man inte får äta. Precis det.

Day 11 – Your siblings

Min storasyster är världens bästa. Vet inte vad jag skulle vara utan henne, förmodligen helt miserabel och trasig. I tre år har hon levt utan mig, och det märks nog rätt tydligt att hon är så pass mycket äldre. Hon är otroligt mer ansvarsfull än mig, mycket mer mogen och realistisk - men så lyssnar hon på Nordman och BWO. Woah!

Jag kan inte säga vad som är bäst med henne, för allt är bäst. Hennes sätt att se på saker, på livet, är helt fantastiskt. Hennes kloka råd och vägledningar räddar mig ofta från mitt helvete.

Jag älskar oss. Våran eviga rädsla för Mårran, våran komiska syn på problem, våra intensiva diskussioner om ingenting, våra skrattanfall som orsakas av sådant bara vi tycker är roligt, trots att det inte är internt. Jag älskar henne.

Day 10 – What you wore today

Vaknade med samma outfit som gårdagens: Rebeccas mjukisbyxor och min gråa Top Shop-tröja. Bytte byxor, mjukisbyxorna mot billiga Gina Tricot-jeans och tog på mig min Top Shop-kappa, mina Dr. Martens, min Beyond Retro-mössa, mina irländska 2€-vantar och Fridas halsduk och gick hem. Hemma bytte jag byxor igen mot mina egna 9D-mjukisbyxor och i dem och fortfarande den gråa Top Shop-tröjan har jag spenderat dagen.

Och så raggsockor på det, såklart.

Day 09 – Your beliefs

Jag är kristen. Jag är inte bara vanlig-svensk-kristen, utan jag tror verkligen på Gud. Jag tror på bibelns budskap som jag själv tolkar dem, jag är alltså inte homofob eller något annat idiotiskt som folk ibland kan få för sig är Guds vilja. Jag bryr mig inte om vad andra tror på, jag ser det inte som att kristendomen är rätt för alla människor på jorden, utan rätt för mig. Är man hindu finns säkert deras gudar för dem, men för mig finns det bara en Gud. Och jag är trygg i det jag tror.

Jag älskar Jesus. Så var det med det.

Day 08 – A moment

Det finns så många ögonblick jag minns lite extra. Ett av dem är när Carl spelade The Man Who Would Be King på P&L förra året, men det är inte det jag tänker skriva om.

Jag tänker skriva om när jag var hemma hos Frida, vi var kanske elva år och jag hade sovit över hos henne. Vi hade spelat tvspel hela kvällen, ätit gott och busat med hennes hund. På morgonen spelade vi ännu mer tvspel och pärlade ihop en massa fina örhängen, hon var så himla duktig på sådant. Så vi satt länge och pysslade, och jag minns så klart att jag kände något speciellt. "Det måste vara lycka" tänkte jag, och så var det. Jag var lycklig. Vi satt på sängen, det var sol utanför fönstret och det var första gången jag insåg att "just nu känns allt bra".

Vet inte varför just det ögonblicket har klamrat sig fast så hårt i mig, men jag är glad över det. Det är ett av de mest positiva minnen jag har, och det har litegrann lärt mig vad lycka är. Frida lärde mig vad lycka var.

Day 07 – Your best friend

Min bästa vän, det finns bara en person jag tänker på när jag hör den benämningen och det är Marina. Jag har väldigt många fina vänner, som jag älskar och är jävligt tacksam över att jag känner, men Marina, det är så sjukligt speciellt med henne. Trots min usla självkänsla så känner jag att våran vänskap är ömsesidig, och jag tror det är det viktigaste med oss. Vi kan alltid lita på varandra, alltid. Vad som än händer runt om oss, så består vi alltid. En stark klippa, en stark vänskap.

Just för att jag aldrig riktigt känt sådan här stark vänskap med någon förut, det är så unikt och vackert. Hon är den finaste jag vet, hon är den jag alltid längtar efter, alltid saknar, alltid vill vara hos. När allt är sådär förjäkligt och ångestladdat så är det hon som håller mig vid liv. Tanken på henne. Det låter som en kärlekshistoria på film, men whatever. Hon är min bästa vän, och jag älskar henne över allt på hela jorden.

Day 06 – Your day

Frida kom hit igår och vi gick och la oss halv 6 imorse. Precis innan det såg vi Love Actually och About a Boy, och så planerade vi PA. Sen sjukanmälde vi oss, vaknade halv två. Åt någonslags frukost, tog ett försenat tåg till Örebro, en buss till Risbergska och såg på samtreornas julspel. Jävligt bra var det, bättre än de två föregående år. Är så stolt över min gamla fina klass, saknar dem lite.

Jag fick åka med Lisas pappa hem till Kumla igen, kom precis lagom till tacos och Jul med Ernst. Köpte en julklapp på tradera för åttahundrafemtio kronor. Tänkte hämta den i Västerås i veckan, hehe spännande.

20 december blev inte mer eller mindre intressant.

Day 05 – Your definition of love

Kärlek tror jag är något kolossalt stort, bortom universum. När man vet att man bara vill vakna bredvid en person hela livet ut, och har märkt att man gör saker man aldrig trodde man var kapabel till för den personens skull. Det är något ofattbart och unikt.

Jag tror att kärlek är färgen som färglägger livet.

Day 04 – What you ate today

Förmodligen den värsta punkten. Den jag skäms mest över. Typiskt mig att vara tjock. Iallafall, idag ska jag vara ärlig och berätta att jag hittills har ätit:
en toast
två smörgåsrån
risgrynsgröt
en mandarin
en pepparkaka
våfflor
en chokladtomte
några toffifee

Önskar att jag inte var så pinsam. Ska nog börja skriva vad jag äter varje dag, så jag får lite ordning. Då slutar jag förmodligen med det överflödiga, eftersom jag tycker det är fruktansvärt att acceptera vad jag äter på en dag. Usch. Listan får mig att vilja kräkas.