Day 17 – Your favorite memory

När jag inser att jag har svårt att bestämma mig för vilket ögonblick jag ska berätta om så förstår jag också hur fint mitt liv faktiskt har varit genom åren. Långt ifrån perfekt och så, men jag har fler än ett favoritminne, och det är ju något väldigt bra att komma på. Bli påmind över att man varit lycklig vid flertaliga tillfällen. Att man inte har varit med om en tsunami. (Rätt orelevant, men kan inte låta bli att vara tacksam över att jag inte befinner mig i Japan i dessa tider. Egentligen är det rätt orättvist, för de som är där har säkert fått stå ut med mer än vad jag någonsin kommer få uppleva, så med empati och beklagande för japanerna är jag riktigt tacksam.)

Nå. Det finns så många musik-relaterade favoritögonblick. Ett av dem är när jag såg Pete Doherty komma ut från en dörr precis bredvid mig, jag tog tag i honom, sa att jag älskade honom och fick en kram. Han luktade svett, alkohol, cigaretter och helt underbart.

Fast nej, jag vill skriva om något annat. Kanske när jag och Lisa lyfte från Skavsta, på väg bortåt, mot okända upplevelser, frihet och Irland. Eller så skriver jag om när pappa gick med på att åka till England för att se Fool for Love med mig.

Fast nu när jag tänker efter en stund, så finns det ett par ögonblick som verkligen etsat sig fast i mig, och de är kanske inte mer värdefulla än de andra jag nämnt, men det rördes om så mycket i mig känslomässigt när det skedde. Det ena var när jag konfirmerades. Och det andra var också en andlig upplevelse, inte andlig som att jag fick kontakt med något ovan ifrån, utan mer andligt som i Guds närvaro i mig.

Och det låter så cheesy, men när jag tänker tillbaka så var det en sån ren och skär känsla och jag fylls av lycka varje gång jag tänker tillbaka på det. När jag var utanför Stockholm, Tumba kanske, på ett nyårsläger med kyrkan. Det var massvis av människor där, från olika delar av landet och jag vet inte vilken kväll det var, men efter en predikan en kväll så bildade ledarna en tunnel. De stod mitt emot varandra med armarna uppsträckta mot varandras och därigenom fick vi inbjudan att vandra. Lovsångsbandet spelade, människor stod i publiken, endel började gå mot tunneln, gick igenom. Jag tvekade. Jag tvekar alltid innan jag vågar be om förbön och jag tvekade nu, innan jag vände mig åt sidan, steg ut ur publiken och gick mot tunneln. Jag minns inte om Jenny gick före mig eller efter, men hon passerade också. Jag gick emellan människorna som sträckte ut sina armar mot mig, jag gick igenom tunneln, blundandes hela tiden, och det kändes som jag gick igenom ett paradis. Som om jag andades orörd luft och gick på ängamark, och så hörde jag mitt namn. Jag minns inte exakt vad som sas, men något av tacksamhet tror jag att det var. Någon rörde vid mig och tackade Herren för min existens. Jag grät. Hela den kvällen var så magnifik.