Day 18 – Your favorite birthday

Det är så svårt att minnas, jag skulle vilja ha en snabbgenomgång.

Dagen då jag fyllde 17, 2009, så såg jag Muse på Hovet. Det var fantastiskt. Förra året firade jag min 18-årsdag i Köpenhamn. Den helgen var underbar. Året innan det kom flera av mina fina klasskompisar hem till mig och vi hade fiskdamm och åt tårta, det var jättetrevligt. Det året fick jag nog min bästa present också. London. Min första resa till London. När jag fyllde 15, år 2007 så ringde Anna till mig på morgonen och sjöng. Det kanske låter oväsentligt men det är sådana små saker som gör henne till en av mina bästa vänner. Sara gav mig ett jättefint kort och det är också en sådan där grej som gör mig alldelses rörd. Jag fick en elbas det året också. Det blev jag ofattbart glad över.

Det är ju de födelsedagarna jag minns. Eller jag har svaga minnen från en annan gång, det måste ha varit 2005 eller någon gång där omkring. Irma, Ida och jag tror även Jennifer var hemma hos mig och vi tittade på Hannibal som jag hade fått av Ida. Det var på den tiden jag var för ung för sådana filmen men klarade av att titta på dem. Idag är det tvärtom. Iallafall så stängde vi av den efter någon timme för vi tyckte den var tråkig, och så såg vi Gothika istället. Jättebra film. Jättebra födelsedag.

Day 17 – Your favorite memory

När jag inser att jag har svårt att bestämma mig för vilket ögonblick jag ska berätta om så förstår jag också hur fint mitt liv faktiskt har varit genom åren. Långt ifrån perfekt och så, men jag har fler än ett favoritminne, och det är ju något väldigt bra att komma på. Bli påmind över att man varit lycklig vid flertaliga tillfällen. Att man inte har varit med om en tsunami. (Rätt orelevant, men kan inte låta bli att vara tacksam över att jag inte befinner mig i Japan i dessa tider. Egentligen är det rätt orättvist, för de som är där har säkert fått stå ut med mer än vad jag någonsin kommer få uppleva, så med empati och beklagande för japanerna är jag riktigt tacksam.)

Nå. Det finns så många musik-relaterade favoritögonblick. Ett av dem är när jag såg Pete Doherty komma ut från en dörr precis bredvid mig, jag tog tag i honom, sa att jag älskade honom och fick en kram. Han luktade svett, alkohol, cigaretter och helt underbart.

Fast nej, jag vill skriva om något annat. Kanske när jag och Lisa lyfte från Skavsta, på väg bortåt, mot okända upplevelser, frihet och Irland. Eller så skriver jag om när pappa gick med på att åka till England för att se Fool for Love med mig.

Fast nu när jag tänker efter en stund, så finns det ett par ögonblick som verkligen etsat sig fast i mig, och de är kanske inte mer värdefulla än de andra jag nämnt, men det rördes om så mycket i mig känslomässigt när det skedde. Det ena var när jag konfirmerades. Och det andra var också en andlig upplevelse, inte andlig som att jag fick kontakt med något ovan ifrån, utan mer andligt som i Guds närvaro i mig.

Och det låter så cheesy, men när jag tänker tillbaka så var det en sån ren och skär känsla och jag fylls av lycka varje gång jag tänker tillbaka på det. När jag var utanför Stockholm, Tumba kanske, på ett nyårsläger med kyrkan. Det var massvis av människor där, från olika delar av landet och jag vet inte vilken kväll det var, men efter en predikan en kväll så bildade ledarna en tunnel. De stod mitt emot varandra med armarna uppsträckta mot varandras och därigenom fick vi inbjudan att vandra. Lovsångsbandet spelade, människor stod i publiken, endel började gå mot tunneln, gick igenom. Jag tvekade. Jag tvekar alltid innan jag vågar be om förbön och jag tvekade nu, innan jag vände mig åt sidan, steg ut ur publiken och gick mot tunneln. Jag minns inte om Jenny gick före mig eller efter, men hon passerade också. Jag gick emellan människorna som sträckte ut sina armar mot mig, jag gick igenom tunneln, blundandes hela tiden, och det kändes som jag gick igenom ett paradis. Som om jag andades orörd luft och gick på ängamark, och så hörde jag mitt namn. Jag minns inte exakt vad som sas, men något av tacksamhet tror jag att det var. Någon rörde vid mig och tackade Herren för min existens. Jag grät. Hela den kvällen var så magnifik.