Okej, jag beter mig ibland väldigt underligt. Men ändå, vad ledsen jag blir. Ska jag förlora henne nu? Och tycker hon nr2 att jag försöker bevisa något som jag inte är? Jag är verkligen inte som nr3. Aldrig. Det jag inte riktigt tror nr2 förstått är att jag gillade band nr1 innan hon nr2 berättade om dem, fast jag har aldrig riktigt klargjort det för henne nr2, för jag är inte en sådan som vill bevisa saker och ting hela tiden. Jag vill bara leva.
"Jag vill fan bara leva".

regrets, I've had a few

Apatisk. Jag är så trött på att känna såhär, ingenting. Inga känslor, ingen motivation, ingen vilja. Varför ska jag ens gå upp ur sängen imorgon? Finner inte en enda anledning, annat än att skolan är viktig eftersom jag åker till Irland på onsdag så missar jag tillräckligt.

Jackie Wilson shufflades i min underbara spellista. Tack. Fy fan vad skönt. Jackie Wilson är min enda motivation.

it ain't right

don't make your children pay for your mistakes, because they didn't ask to come here.

jag bad inte om det här, jag vill leva och jag orkar inte vara ful i två år till. jag orkar inte leva som jag levt i hela mitt liv längre, jag vill leva på riktigt. jag vill inte vänta i två år på att allt ska börja, för då är det redan försent. om två år står jag där med ett äntligen vackert leende, och då är allt försent. all smärta till ingen nytta, under de åren mitt liv ska vara som bäst kommer det vara som sämst. under mitt livs mest spännande och givande år kommer jag inte visa mig offentligt, jag kommer bli elefantmannen. sen har alla glömt mig när mitt ansikte inte längre ser missbildat ut, när jag äntligen kan bli någolunda nöjd med mig själv, när jag tillslut kan lära mig att älska mig själv. då är allt borta. då är de två underbara åren redan bortslösade. bortslösade på självhat.

Arizona & Callie. Hitta tillbaks till varandra, okej?

Håkan Hellström är så himla underlig. Ett mysterium för mig. Jag älskar honom, jag gör verkligen det. Och med tanke på hur mycket jag älskar honom, så är det så konstigt hur jag jämt kan glömma bort det.

Blev iallafall påmind i lördags. Så fruktansvärt jävla bra var han. Dom Där Jag Kommer Ifrån, favoriten från nya skivan, vilken jävla inledning. Åh.

Och jag blir alltid lika förvånad över hur berörd jag blir utav honom. Mina förväntningar är alltid höga när det gäller Håkan, men det enda jag tänker på är att det ska bli roligt eftersom jag tycker om alla hans låtar. Jag glömmer bort att jag alltid, varje gång jag ser honom live, gråter hejdlöst.

Jag gråter aldrig hejdlöst på konserter. Ibland händer det, det har hänt när jag sett Carl Barât, Mando Diao, Peter Doherty och Markus Krunegård. Men det är ytterst få tillfällen, och när det inträffar är det under en kortare tid, kanske under en favoritlåt eller ett mellansnack.

Trots detta, kan jag inte hejda mig när jag ser Håkan. Gråten låg precis innanför ögonlocken tills han spelade Hurricane Gilbert. Helvete vad det bröt loss då. Gråter nästan bara jag tänker på det. Bara jag tänker på honom. Om jag hittar en recension kommer jag nog definitivt gråta när jag läser den. Precis som alltid.

Det är därför han är så underlig, våran relation är underlig. Jag vet inte riktigt om hur mycket jag älskar honom, tills jag ser honom live och tänker tillbaks på det. Vilken underbar man, vilket geni, så fantastisk.

Jag älskar honom, precis som 95 % av Sveriges befolkning. Med all rätt. Alla borde älska Håkan, vad har resterande 5 % till sitt försvar?

"Ja visst gör det ont när knoppar brister" men Karin Boye, jag är redo. Ge mig förändringen. Förbättringen. Ge mig blomman som slår ut, jag vill genomgå processen. Ge mig pojken i för gamla kläder. Ge mig talangen. Ge mig kärleken. Passionen. Ge mig min biljett till glittertåget, biljetten till livet, Karin Boye. Jag står längst fram i kön nu, jag vill bli prioriterad, bekräftad, godkänd, stabil och älskad. Våren tvekar inte längre, och inte jag heller. Jag vill falla, jag vill chansa, riskera, satsa och vinna. För Karin Boye, jag vet att jag kommer vinna. Så brist min knopp. Nu är jag redo. Glittertåget står på perrongen och jag är nästa att få köpa en biljett. Jag är ohejdbar, Karin Boye, för jag "vilar i den tillit som skapar världen".

Och jag drömmer inte längre om hopplöshet, jag drömmer om framtiden.



(Copyright © Moa Broström 2010. hehe.)

Jag lyssnar inte på något modernt längre. Känns väldigt skönt. Älskar det gamla, älskar Frank Sinatra, Neil Young, Pete Townshend, Eric Burdon, Townes Van Zandt och alla andra original. Så bra.

Solomon Burke – Cry To Me/Neil Young – The Needle And The Damage Done/Townes Van Zandt – Loretta - Original/Jackie Wilson – (Your Love Keeps Lifting Me) Higher & Higher/Sam & Dave – Soul Man

Dagens armträning: skotta gången till brevlådan. Lite pain på min träningsvärk från i måndags. Ah!

Visst är det inte så att ifall man ler och skrattar så kan man litegranna lura hjärnan att man är glad? Eller, oftast så är man ju redan glad när man ler och skrattar, men om man tänker på något fint som kanske inte existerar (en värmebubbla att gå runt i på vintern. idé: amanda blom) och ler av tanken, tror hjärnan att man är lycklig på riktigt då? Trots att det bara är en önskan?

Jag dagdrömmer hellre än att inse något jobbigt faktum som gör att jag vill gräva ner mig själv. Och även ifall det innebär att jag typ gömmer mig för sanningen, bakom påhittade senarion och uppfinningar så ler jag utav det. Ibland skrattar. Så visst borde det göra mig lyckligare?

Undrar var fan soulklubbarna är när man behöver dem? Electro/pop duger inte längre, nu vill jag dansa till Jackie Wilson och Ray Charles!

Och i vilken rökig källarlokal sitter Nina Simone vid sitt piano? Och när kommer Frank Sinatra till stan för att låta en drunka i både ögon och röst?

Behöver besöka 1940-1970 nu. För att få uppleva allt från Nat King Cole till The Who.

lite facts...
1. min syster är the world's greatest
2. the who är fantastiska
3. linköping och litteraturvetenskap är fanemig bestämt till hösten nu

1 och 2 är inga nyheter precis men whatevaaaaaah.