Visst är det inte så att ifall man ler och skrattar så kan man litegranna lura hjärnan att man är glad? Eller, oftast så är man ju redan glad när man ler och skrattar, men om man tänker på något fint som kanske inte existerar (en värmebubbla att gå runt i på vintern. idé: amanda blom) och ler av tanken, tror hjärnan att man är lycklig på riktigt då? Trots att det bara är en önskan?
Jag dagdrömmer hellre än att inse något jobbigt faktum som gör att jag vill gräva ner mig själv. Och även ifall det innebär att jag typ gömmer mig för sanningen, bakom påhittade senarion och uppfinningar så ler jag utav det. Ibland skrattar. Så visst borde det göra mig lyckligare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar