Istället för att glömma den här dagen så dokumenterar jag den här föralltid. Så jävla osmart. Allt som kunde gått fel idag har gått fel, förutom Frida. Hon är bäst. Allt annat är sämst. Jag säger så jävla inkompetenta saker inför nya människor och lärare, jag har blivit ett asshole. Är grymt otrevlig och vill bara dra åt helvete, jag hatar den jag är. Allt som kommer ut ur min mun kommer ut fel. Helt fel. Fy fan för den här dagen. FY FAN!!!!!!!!!!!!

Vill tillbaks till Stockholm. Där kände jag mig konstigt nog inte lika mycket som en idiot.

Alltså fan. Min framtidsplan ser ut som så att jag nästa höst flyttar till Linköping, blir inneboende hos min syster+pojkvän+hund, läser en trevlig kurs och lever livet.

Men, blev så jävla sugen på att flytta till Stockholm efter min helg där. Det finns så mycket fint under den jävligt skitiga ytan jag besökt förut. Så trots mina tankar på att inte bo i Stockholm fortfarande existerar, så ser jag mer utav vad huvudstaden egentligen är. Och det är fint.

Men jag får se, vad som helst kan hända. Jag kan hitta min man i Dublin i december, flytta dit och gifta mig efter studenten.

Jag har no fucking idea om vad som hända skall...

Allt var så jävla fint i Stockholm i helgen! Det finns så många bra människor där ute, det gäller bara att hitta dem. Många fina band också, First Aid Kit till exempel.

Tack Josefine!

I helgen kommer jag få träffa Malin. Inte min syster Malin, utan min fina vän Malin.

scars and regrets

By a coincidence I started to listen to Girls In Hawaii this summer, I really liked them. Haven't any clue of Denis Wielemans's death until today. Awful. It made me feel very sad, although I haven't listen to them that much. It was just... he died so young. And he wasn't that mainstream like Jimi, Kurt, Janis and Jim, he died at age 28. At least sixty years too little. It's awful. Unfair and awful.

I bet he was the most charming man in Belgium.

Varför är jag så lycklig? Har ingen aning men allt känns så bra så jag tänker inte ändra på något.

FIIIIIIIIIIIIIIIIINT!!!!!!!!!!!!!!!!!

behövde sällskap, ida och rebecca kom förbi och vi tittade på fångarna på fortet och spelade kort, upptäckte att vi var autistiska och jag lagade mig en hamburgare.

jag är så glad att jag har vänner som kan vara spontana och dyka upp sådär, när man behöver dem.

nu ska jag nog titta på några avsnitt scrubs, smaksätta lite kolsyrat vatten och sedan försöka sova. imorgon börjar jag skolan. karolinska skolan, es3c. fint.


(fint filmsoundtrack: Sondre Lerche – Dan In Real Life (Original Motion Picture Soundtrack))

baby come dance with me

Det absolut bästa jag vet är att ha haft världens bästa sommardag, fylld med fina människor, sol, nya bekantskaper, kanske lite dricka, skratt, kramar, promenader och samtal. Efter det sätter jag mig framför datorn, läser fina bloggar, pratar med fina Judith, stalkar människor på facebook, redigerar bilder och lyssnar på Adam Green och Dirty Pretty Things. Sen somnar jag allt för sent, när det blivit ljust för längesedan, när jag hör fågelsång och tidningsbudet. Vaknar efter få timmars sömn, halv elva, för att släpa mig till TVn och se Heartbeat klockan tio och femtiofem. Äter frukost samtidigt, hör familjens samtal ute i trädgården.

Det är det bästa jag vet. Och nu är sommaren slut. Idag andades jag höst, och när jag gick ut barfota när jag vinkade adjö till Anna så frös jag om fötterna.

Jag älskar hösten, men ack så mycket mer jag älskar sommaren.

alltså, jag älskar verkligen ben kweller.

Vilken är den värsta psykiska smärtan du upplevt? Så fort jag tänker på liknande frågor får jag alltid upp samma ögonblick i mitt huvud. Jag antar att det var den värsta psykiska smärtan jag upplevt, just för att jag alltid tänker på det ögonblicket när jag tänker på psykisk smärta, och för att jag ofta gråter när jag tänker på det, och för att det fortfarande påverkar mig - det kommer alltid göra.

Frida Ivarsson var min bästa vän. En söndagmorgon mötte jag smärta, psykisk och otroligt stark smärta. Ett besked jag vägrade acceptera, en vägg jag bankade sönder, tårar jag aldrig slutade producera. Ensam i mitt stora hus. 12 år gammal. Smärta. Den värsta psykiska smärtan någonsin.

Vilken är den värsta fysiska smärtan du upplevt? Om jag hade varit Edward Norton i Fight Club hade jag svarat när Tyler Durden bränt hans hand. Fast alla scener i den filmen är nog värre än min värsta fysiska smärtsamma upplevelse, vilket är tur. Idag när jag kände min värsta fysiska smärta någonsin, kom jag på att det måste vara den. Det var det värsta jag kunde minnas iallafall. Mensvärk. Jag vet att det inte alls är lika respektabelt eller koolt som att ha skjutit sig själv i munnen, eller få skinnet på handen bortfrätt. Fast jag är glad över att jag inte upplevt något sådant, om jag ska vara ärlig.

Och mensvärk är väldigt individuellt, så ingen kan egentligen döma mig för mitt svar.

Jag har fem favoritprogram. Ett av dem är Vem Vet Mest. Jag älskar att lära mig saker, med risk för att låta väldigt tråkig, men kunskap vill jag vara rik på. Och nu när jag tittar på programmet på SVT Play inledde Rikard Olsson med något jag alltid velat höra: "Skönheten den kommer ju inifrån sägs det och om man nu gifter sig med någon bara för att den är snygg så är det ungefär samma sak som att köpa en jumbojet bara för att dom har goda jordnötter. Så om du vill bli snyggare, ta och titta en halvtimme om dan, fem dar i veckan på det här programmet som heter Vem Vet Mest. Det blir garanterat resultat."

Avslutade med: "Ja mina damer och herrar, nu ska vi göra såhär att vi gör paket här, och du får göra vad du vill under hela kvällen, men tryck på samma knapp på fjärrkontrollen imorgon klockan 19.00 för då är vi tillbaks igen med Vem Vet Mest, och då kan du bli ännu snyggare om du fortsätter att titta på det här programmet. För skönheten kommer inifrån! Hejdå!"


Jag log åt det. Och jag svarade rätt på många, svåra frågor.

Min plan när jag gick in på SVT Play var inte att titta på Dokument inifrån. Jag är väl rätt dålig på att se dokumentärer, det är inget jag brukar ringa in i tvtidningen. Jag tror att det är för att de är för starka, att de alltid påverkar mig. Vilket är en bra sak, men ofta brukar jag vara för lat, jag orkar inte gråta och börja fundera över dessa djupt berörande frågor.

Hursomhelst, så var rubriken "Dokument inifrån: Sämre än djur. Om flator, bögar och hederskultur i Sverige" för tilldragande att hoppa över, så jag tryckte på play istället. Och mycket riktigt började jag gråta. Funderade under hela programet om hur mänskligheten är så ofattbar komplicerad.

"Jag kan inte gå ut bland folk och ha en dotter som är homosexuell". Han sa så, om sin dotter, helt öppet och offentligt i svensk tv. Yttrandefrihet är en bra sak, det jag reagerade på var hur han kunde säga så utan att känna att han sa något som var fel, utan att få skuldkänslor.

Han säger att hon är "sämre än djur" för att "djur gör inte som hon gör" (protest! http://sv.wikipedia.org/wiki/Homosexualitet_hos_djur, http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/naturhistoriska_riksmuseet/pressrelease/view/inbjudan-till-pressvisning-homosexuella-djur-ut-ur-garderoben-i-ny-utstaellning-paa-naturhistoriska-riksmuseet-249663), hans dotter är ingen människa och inget djur, "hon är sämre".

Det är sådant här jag inte kan förstå. Jag kan verkligen inte förstå. Jag är fullt medveten om att detta pågår, att människor tänker, resonerar och värderar så, låt mig säga omänskligt, men jag kommer aldrig att förstå. Och jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre att de försvarar sina åsikter med heder, att trots att de älskar sina barn så spelar det ingen roll - för de, som föräldrar till homosexuella barn, blir mobbade. Av alla.

"Det är det här sjuka jävla systemet som dom har att man ska se bra ut inför människor", ska jag bli glad över att det kanske betyder att en mamma eller pappa accepterar sin dotter, men inte vill att andra ska veta eftersom de är rädda att bli utfrysta och hatade? Eller ska jag bli upprörd över att de bryr sig så förbannat mycket om vad de andra ska säga och göra, att de hotar, misshandlar, utfryser och i vissa fall till och med dödar sitt eget barn? I risk att själv bli utfryst. Det vågar jag kalla egoism på sin allra enormaste höjd.

Det man gör som förälder då, är ju att man istället för att riskera att bli mobbad, mobbar sitt eget barn. Man slår tillbaks. Man vänder ingen annan kind till, man straffar sitt eget barn för att det har försatt honom eller henne i denna situation. Istället för att visa respekt, kärlek och förståelse så gör man det så lätt för sig att man gör sig av med problemet. Säger upp kontakt, dödar. För att citera Ola Salo "'cause that means you let the bullies set the rules", som förälder väljer man att försvara mobbarna, istället för sitt barn.

Han, bögen, sa att han litade för mycket på sin mammas moderinstinkt. Han trodde att hon kanske kunde acceptera, bry sig om honom. Istället berättade hon för honom vilken skam han var, hur han hade förstört familjens heder. Han visste att ifall han inte fick identitetsskydd och boende i Skottland, kunde han dö inom några månader. Han fick fly från sin egen familj, för att han var homosexuell.

Jag kommer aldrig förstå. Aldrig.


Här kan programmet ses: http://svtplay.se/v/2094517/dokument_inifran/samre_an_djur

En spindel kröp på väggen, precis här bredvid mig. Det var fruktansvärt. Hjulen på min stol räddade situationen. Jag sköt iväg mig till andra änden av rummet (vilket inte är långt bort alls). Tack hjulen.

Jag har gjort en jättefin spellista (här). Första låten (Carla Bruni – Quelqu'un M'a Dit) är min favorit.

lite åsikter och tankar

Jag önskar att jag kunde sjunga riktigt fint, att jag hade en unik och bedårande röst. Ungefär som Norah Jones, Joan Baez, Regina Spektor eller Sia. Om jag hade haft det hade jag spelat in fruktansvärt vackra versioner av The Smiths – Please, Please, Please Let Me Get What I Want och The Libertines – Can't Stand Me Now.

Jag tycker det är lite tråkigt att alla ska vara så himla indie och dra på Emmabodafestivalen. Jag vet inte om jag är avundsjuk på dem, eller om jag tycker det är tråkigt på riktigt, men man blir inte oberoende bara av att åka på en festival.

Jag älskar äkta vänner. Vänner som alltid (observera: alltid) finns där för mig. Som Anna till exempel, henne ska jag träffa nu. Jag älskar Anna.

Jag vill att relationer alltid ska vara ömsesidiga. Det är smärtsamt annars.

wööeeoaah

Vet ni hur jävla jobbigt det är att vilja något så mycket som man inte har råd med? Förmodligen vet ni det. Men fan, det spelar ingen roll!!!!! Jag orkar inte besluta saker, jag hatar att pengar och musik har ett sådant jävla starkt samband. Det enda jag begär av mitt liv är att se The Libertines. Får jag det? Nej. Varför? För jag har inga pengar. Det är därför det är så jävla jobbigt. Om det hade varit en naturlig anlening som det är med The Beatles hade jag accepterat och gått vidare. Jag önskar att de aldrig hade återförenats. Fan, det var så jävla mycket jobbigare än vad jag väntat mig. Jag som bara väntat mig kärlek, och så blev det såhär.

Så mycket känslor, så lite rättvisa. Vill gråta, vill dö.