blackbird

Min plan när jag gick in på SVT Play var inte att titta på Dokument inifrån. Jag är väl rätt dålig på att se dokumentärer, det är inget jag brukar ringa in i tvtidningen. Jag tror att det är för att de är för starka, att de alltid påverkar mig. Vilket är en bra sak, men ofta brukar jag vara för lat, jag orkar inte gråta och börja fundera över dessa djupt berörande frågor.

Hursomhelst, så var rubriken "Dokument inifrån: Sämre än djur. Om flator, bögar och hederskultur i Sverige" för tilldragande att hoppa över, så jag tryckte på play istället. Och mycket riktigt började jag gråta. Funderade under hela programet om hur mänskligheten är så ofattbar komplicerad.

"Jag kan inte gå ut bland folk och ha en dotter som är homosexuell". Han sa så, om sin dotter, helt öppet och offentligt i svensk tv. Yttrandefrihet är en bra sak, det jag reagerade på var hur han kunde säga så utan att känna att han sa något som var fel, utan att få skuldkänslor.

Han säger att hon är "sämre än djur" för att "djur gör inte som hon gör" (protest! http://sv.wikipedia.org/wiki/Homosexualitet_hos_djur, http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/naturhistoriska_riksmuseet/pressrelease/view/inbjudan-till-pressvisning-homosexuella-djur-ut-ur-garderoben-i-ny-utstaellning-paa-naturhistoriska-riksmuseet-249663), hans dotter är ingen människa och inget djur, "hon är sämre".

Det är sådant här jag inte kan förstå. Jag kan verkligen inte förstå. Jag är fullt medveten om att detta pågår, att människor tänker, resonerar och värderar så, låt mig säga omänskligt, men jag kommer aldrig att förstå. Och jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre att de försvarar sina åsikter med heder, att trots att de älskar sina barn så spelar det ingen roll - för de, som föräldrar till homosexuella barn, blir mobbade. Av alla.

"Det är det här sjuka jävla systemet som dom har att man ska se bra ut inför människor", ska jag bli glad över att det kanske betyder att en mamma eller pappa accepterar sin dotter, men inte vill att andra ska veta eftersom de är rädda att bli utfrysta och hatade? Eller ska jag bli upprörd över att de bryr sig så förbannat mycket om vad de andra ska säga och göra, att de hotar, misshandlar, utfryser och i vissa fall till och med dödar sitt eget barn? I risk att själv bli utfryst. Det vågar jag kalla egoism på sin allra enormaste höjd.

Det man gör som förälder då, är ju att man istället för att riskera att bli mobbad, mobbar sitt eget barn. Man slår tillbaks. Man vänder ingen annan kind till, man straffar sitt eget barn för att det har försatt honom eller henne i denna situation. Istället för att visa respekt, kärlek och förståelse så gör man det så lätt för sig att man gör sig av med problemet. Säger upp kontakt, dödar. För att citera Ola Salo "'cause that means you let the bullies set the rules", som förälder väljer man att försvara mobbarna, istället för sitt barn.

Han, bögen, sa att han litade för mycket på sin mammas moderinstinkt. Han trodde att hon kanske kunde acceptera, bry sig om honom. Istället berättade hon för honom vilken skam han var, hur han hade förstört familjens heder. Han visste att ifall han inte fick identitetsskydd och boende i Skottland, kunde han dö inom några månader. Han fick fly från sin egen familj, för att han var homosexuell.

Jag kommer aldrig förstå. Aldrig.


Här kan programmet ses: http://svtplay.se/v/2094517/dokument_inifran/samre_an_djur