blackbird

Håkan Hellström är så himla underlig. Ett mysterium för mig. Jag älskar honom, jag gör verkligen det. Och med tanke på hur mycket jag älskar honom, så är det så konstigt hur jag jämt kan glömma bort det.

Blev iallafall påmind i lördags. Så fruktansvärt jävla bra var han. Dom Där Jag Kommer Ifrån, favoriten från nya skivan, vilken jävla inledning. Åh.

Och jag blir alltid lika förvånad över hur berörd jag blir utav honom. Mina förväntningar är alltid höga när det gäller Håkan, men det enda jag tänker på är att det ska bli roligt eftersom jag tycker om alla hans låtar. Jag glömmer bort att jag alltid, varje gång jag ser honom live, gråter hejdlöst.

Jag gråter aldrig hejdlöst på konserter. Ibland händer det, det har hänt när jag sett Carl Barât, Mando Diao, Peter Doherty och Markus Krunegård. Men det är ytterst få tillfällen, och när det inträffar är det under en kortare tid, kanske under en favoritlåt eller ett mellansnack.

Trots detta, kan jag inte hejda mig när jag ser Håkan. Gråten låg precis innanför ögonlocken tills han spelade Hurricane Gilbert. Helvete vad det bröt loss då. Gråter nästan bara jag tänker på det. Bara jag tänker på honom. Om jag hittar en recension kommer jag nog definitivt gråta när jag läser den. Precis som alltid.

Det är därför han är så underlig, våran relation är underlig. Jag vet inte riktigt om hur mycket jag älskar honom, tills jag ser honom live och tänker tillbaks på det. Vilken underbar man, vilket geni, så fantastisk.

Jag älskar honom, precis som 95 % av Sveriges befolkning. Med all rätt. Alla borde älska Håkan, vad har resterande 5 % till sitt försvar?