Ett favoritminne från Karro. Precis efter sportlovet när vi skulle börja med allt som hade med musikalen att göra och just den här fredagen (tror jag att det var) så skulle vi repa A Night in Tunisia. För typ andra gången.
Jag, Elvira, Sofie och Frida skulle öva tillsammans med synt+sång+flöjt. Jag spelade en synt-grej, Elvira en annan, Frida sjöng och Sofie spelade flöjt och sjöng. Eftersom vi inte hade repat den låten så mycket tidigare så var allt väldigt svårt, men vi hjälptes åt och försökte lösa alla problem vi hade. Vilket var rätt många för låten var VÄLDIGT SVÅR.
Det hela ledde till att vi skämtade rätt mycket, för att litegrann väga upp det jobbigt svåra. Och vi vägde upp och förbi allt det där som kändes problematiskt och skrattade istället. Massivt. Åt våra skämt. Åt allt som hände. Åt hela situationen. Vi lärde oss ungefär ingenting men det var en av de roligaste stunderna jag upplevt och det har fanemig gett mig mer livskvalitet än tonerna till A Night in Tunisia. Som jag för övrigt lärde mig efter ett tag, så allt löste ju sig till slut. Inte utan motgångar, men visst behövs det motgångar för att det ens ska kunna lösa sig?
Vi skrattade alltså hysteriskt i två timmar åt allt och ingenting. Helt fantastiskt, så att säga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar