Det finns så många ögonblick jag minns lite extra. Ett av dem är när Carl spelade The Man Who Would Be King på P&L förra året, men det är inte det jag tänker skriva om.
Jag tänker skriva om när jag var hemma hos Frida, vi var kanske elva år och jag hade sovit över hos henne. Vi hade spelat tvspel hela kvällen, ätit gott och busat med hennes hund. På morgonen spelade vi ännu mer tvspel och pärlade ihop en massa fina örhängen, hon var så himla duktig på sådant. Så vi satt länge och pysslade, och jag minns så klart att jag kände något speciellt. "Det måste vara lycka" tänkte jag, och så var det. Jag var lycklig. Vi satt på sängen, det var sol utanför fönstret och det var första gången jag insåg att "just nu känns allt bra".
Vet inte varför just det ögonblicket har klamrat sig fast så hårt i mig, men jag är glad över det. Det är ett av de mest positiva minnen jag har, och det har litegrann lärt mig vad lycka är. Frida lärde mig vad lycka var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar