Jag minns att jag var kär i en pojke på dagis, dock tror jag inte jag förstod mig på kärlek då. Gör det nog egentligen inte nu heller, men jag sa att jag var kär i honom iallafall.
Det har funnits många människor jag har velat ha. Ola Salo är en utav de första, och med kändisar har det fortsatt. Björn Dixgård, Carl Barât, Jack White och så vidare, men min första riktiga kärlek måste ha varit en pojke jag lärde känna när jag var kanske tolv år.
Vi umgicks riktigt aldrig, utan var mest bekanta. Sen när jag blev fjorton hade vi bättre kontakt, jag träffade honom av "slump" ibland och vi kramades. Han var bäst på att bekräfta mig, berättade för mig att jag inte skulle dö och sa en gång att jag var söt. Det var så skört allting, vi var unga och deprimerade, längtade bort, var miserabla. Så gled vi långsamt bort ifrån varandra och jag hittade anledningar till varför det skulle varit mitt fel. Hatade mig själv i flera månader, nästan ett år, grät, frågade mig själv varför jag skulle vara så jävla dum i huvudet. Nu i efterhand är jag inte säker på vad det var som gjorde att vi slutade prata, men hoppas att det fanns en mening med det också.
Fast jag tror nog att jag fortfarande väntar på min första kärlek. Jag hoppas att kärlek är mer än så iallafall. Det blev ju aldrig bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar