blackbird

Fattar ni inte? Jag är deprimerad, näst intill förlorad. Mina mungipor dras som magneter ner mot marken, mitt hjärta är tungt som bly och mina lungor är fyllda med vatten. Ingenting jag gör har någon mening, alla mina tankar trycker ner mig i avgrunden. Jag vet inte någonting längre. Jag har tappat all min självrespekt, famlar i mörker, ser alldeles för lite. Det finns ett hopp, annars hade jag varit död nu, men det går liksom åt helt fel jävla håll. Jag kommer inte dö, det fattar jag ju, men på något sätt är jag på väg in i någonslags apatisk dvala/psykisk störning. Ni vet, jag blir en sådan människa som får leva i ett inlåst rum på ett psykhem.